Fröken Svår

Nu är det dags att jag slutar vara så jävla feg. Att jag slutar att vara så självisk och slutar att förneka och gömma.
Att jag slutar upp med alla de här gamla kontakterna som inte ger mig någonting alls, som jag håller kontakt med för att veta att jag kan gömma mig bakom dem.
Jag är rädd för att vara ensam med en enda person, att vara utlämnad till en person.
En blond goding i Huskvarna, Hockey-Jonas, pojken på Torpa eller kanske herr kostymnisse.
Jag är en självisk idiot.
Jag drar så fort jag ser att det blir allvar.
Jag vill hålla dig på avstånd, inte bara dig utan alla andra också.
Den enda person jag släppte in efter flera månaders kamp är fortfarande kvar. Han är fortfarande ett av mina hjärnspöken.
Mitt andra hjärnspöke heter rädsla.
Jag är feg.
Jag förvarnade dig.
Jag har människor runt omkring mig som älskar mig, jag har vänner och jag har romanser. Jag har mer än så om jag vill, ändå är jag ensam.
De där händerna jag håller och de där armarna som håller mig kväver mig.
Du kan inte hjälpa mig ur min ensamhet.
För jag vill inte.


Vid slutet av gatan där allting finns
där dom sista lyktorna står
i början av ingenstans
du har inte gått fast klockan har ringt
jag kammar långsamt mitt hår
vi har inte sovit alls
din bleka mun
det är så tyst här
på ditt rum

Och guldet kanske aldrig kommer falla
och glittret kanske aldrig fastna här
ska jag gå eller stanna
snart stiger solen och det blir dag
men om natten lyser stjärnorna så klart

- Ditt dystra hotell - Tant Strul

Huck, jag älskar dig. Det är så skönt att veta att jag bara kan vara tyst med dig. Att det inte behövs några ord. Att jag kan få gå jämte dig och bara vara tyst. Att känna att du förstår mig utan onödiga ord. Att du delar min ensamhet och tar del av min tystnad.
Du är och kommer alltid vara min bästa vän.

och glittret aldrig fastna här

Du knullar envist min hjärna med dina egotrippade rim
ditt helvete
vad jag föraktar dig

För tomheten växer i ditt bröst
Du är så förbannat feg

Du är så stor och stark
ditt helvete
som ingen känner
utom jag

Våra munnar är fulla av lögn.
Du är så tom
Men ditt hjärta dunkar varmt

Skärp er.

Ryck upp er för fan.
Det ska bli Sm-guld i år.
Skyll inte heller på Liv, han är väl om någon den som kan bana väg till guldet.

Det kallas visst tvivel har jag hört

Det där jäkla pirret. Det vill inte infinna sig. Hur bra du än är och hur mysigt det än är att krypa ner jämte dig och bara vara så finns det inte.
Jag vill inte släppa dig, men inte heller bygga på något som jag inte känner är rätt.
Jag är komplicerad och dum, men jag sa det från första början.
Vi förlorade, eller rättare sagt så gav jag upp.

Jag är förvirrad och rastlös. Rastlösheten är värst när den kryper på framåt kvällen och gnager. Nej, jag ångrar mig. Tvivlet är värst, utan tvekan.
Allt det där man skulle vilja säga. Alla svar man vill ge, men inte hittar.
På jakt efter varma händer och någon som stillar rastlösheten.
Tappade jag mig själv på vägen?
Jag kanske försvann långt innan det, kanske redan i juni när du var kvar.

Men jag trivs rätt bra ändå. Jag mår gott.

Julens budskap?

Det är jul. Idag har jag tänkt att sätta in en text som är skriven av världens bästa Huck. Den texten handlar om att vara tillsammans, om oss och våra vänner. Våra år och vår barndom.
Det är väl det julen handlar om, att vara tillsammans.

Det var då och det lär aldrig bli igen, men det var den bästa skiten i världen.
När det var D-tiden och vi smygåkte moppe till Taberg varje kväll, åt fetmat varje dag i flera veckor i rad och vi sprang på tågrälsen och kastade korv på bilar.
När vi var kära i Arjan och Fatmir var cool.
När vi smygrökte i skogen och döljde det med date och kola.
Cyklade enda upp på toppen bara för en glass, idag skulle vi såklart tagit bilen.
Stog på lunden och tittade på raketer på avslutningarna på lise. Lekte Camp Molloy i backen.
Vi shoppade som fan, tältade och snodda kanoter i kråkebo.
Vi var i folkets park, vi åkte till oskarshamn och frös ihjäl i 20 minus. För Håkan.
Vad slår våra sura köttstekar vi delsjön eller H på liseberg och vi tappade bort faren.
Jag skulle gärna bli jagad av raggare för att vi kallat dem raggarballar igen, om en av de där dagarna kom igen.
Gå hem sena kvällar eller tidiga vinter och sommardagar från sjön, för att vi var rädda för spöken eller hade tider att passa. Eller varför inte bli nedbankad och fälld av stora vinterbootsen i snön springandes mot ladugården i gul dunjacka, få fläskläpp av diskborsten eller bränna jorden på gärdet vid torpet.
Släcka ner allt och ställa för stora bordet eller leka ta pinnen. Åka pulka efter fyrhjulingen eller leka tjuv och polis på höet.
Åka på snurregungan.
Cykla hela nätterna och byta klistermärken i vårat tält.
Leka i vår koja och samla modighetsprickar.
De bästa minnena är med er men vi träffas inte lika mkt längre och alla är äldre nu men jag glömmer inte allt vi sagt och gjort <3

Skrivet utav Elin " Huck" Nero

Du speglar oss alla i den här texten. Vår början och kanske också vårt slut. Vi var starka då, vi var oslagbara. De tiderna var det bästa som har hänt mig.
Ingen förutom vi förstår nog vad det står i den där texten.
DS, DH och självklart D-lisa.
Du har rätt, alla är äldre nu. Vi har varann kvar och det kommer vi alltid att ha. Visst?

God jul allihop, hoppas ni får en riktigt fin jul. Var tillsammans med dem nu älskar och ta han om varann!
Från oss alla till er alla, en riktigt god jul ;)

Du kan enkelt göra allting bra

Lisa Ekdahl - Vraket

Bärga vad du kan från det här vraket
det finns en spillra av mitt forna jag
Ta då med mig hem gör mig vacker
låt mig sova i din säng ett tag, låt mig sova ett tag
säg minns du hur det är jag brukar vara
minns du hur stabil jag var igår
nu är jag på väg att lösas upp till ingenting
för dagen har varit prövande och svår
kanske onödigt svår

Bärga vad du kan från det här vraket
se på mig kisande, se mitt bättre jag
Inse att jag bara haft en lite motig dag
och det kan vem som helst ha
men du kan enkelt göra allting bra
Men mig ska du inte tycka synd om
du vet väl hur nöjd jag brukar va
Jag tror att du ställs i min väg för att du
kan återställa allt så allt blir bra

Du kan enkelt göra allting bra
för nu ska du säga följ nu med mig
nu ska du säga ta min hand
säg att du begriper du förstår och allt det där
säg att du har känt precis såhär ibland

Bärga vad du kan av det här vraket
se på mig kisande, se mitt bättre jag
Se med blida ögon, klarögt vaken
inse att jag bara haft en lite motig dag
och det kan vem som helst ha
men du kan enkelt göra allting bra
Bärga vad du kan av det här vraket
Säg turen vänder ska du se

Lova när jag somnar att du vakar över mig
så att inget mera ont ska kunna ske
nu ska inget mera dumt få ske
säg mig att du lovar mig det

Bärga vad du kan från det här vraket
se på mig kisande, se mitt bättre jag
Se med blida ögon, klarögt vaken
inse att jag bara haft en lite motig dag
och det kan vem som helst ha
men du kan enkelt göra allting bra

Den här låten beskriver enkelt och bra precis som jag känner just nu. Det var exakt ett år sedan jag lyssnade på den sist och då sa samma sak.
Efter allt som hänt känner jag mig som ett vrak. Det kommer inte bli lätt. Jag kanske aldrig kommer att släppa in dig. Jag vet inte än.
Jag vet bara att det är såhär det känns och att det känns bra med dig.
Mer kan du inte begära av mig, inte nu.

Stackars mamma

Jag och mamma innan när vi lagade mat

Jag - Mamma, jag har träffat en jätte söt kille. Tror faktiskt han är rätt bra.
Mamma- suck.. Jaha hur gammal är han den här gången? 36?

Håll i mamma, det finns hopp även för mig. haha

Så gott att må gott igen

Idag har jag gått runt med ett leende på läpparna hela dagen. Eller hela dagen har ju inte gått än, men jag slår vad om att jag kommer le när jag går och lägger mig med.
Allt är bara så jävla bra nu.
Jag har världens bästa familj och världens bästa vänner. Vill bara krama sönder er!
Får inte glömma att jag också har världens bästa vovve...
Det är snart jul och massor med mys.
Jag är barnvakt åt världens sötaste lille kille som springer runt med hela munnen full med pepparkaksdeg och försöker låta som en traktor.
Skolan slutade idag och jag var till och med så glad att jag ville krama alla mina lärare.
Världens elakaste men ändå bästa mormor har jag med, inte att förglömma.
Önskar bara att morfar hade fått vara med oss den här julen. Jul var det bästa han visste, precis som mamma.


Du ska ha några egna rader Huck. Du är det bästa jag vet. Hur många jular är det nu? 11? Traditionen när vi alltid träffas den 23:e vid den gamla sågen och byter julklappar. Ringer varandra minst 5 ggr på julafton för att "rapportera". Det är ingen jul utan dig, ingenting är någonting utan dig. Du är och kommer alltid att vara den bästa vän jag någonsin haft.

Idag uppskattar jag allt det här jag inte annars märker.
Jag vet inte vad som har hänt, kanske för att det är jul eller kanske är det godingen.

Just de, godingen med. Fidde släng dig i väggen, du når aldrig upp till hans nivå.

All I Want For Christmas Is You

I don't want a lot for Christmas
There's just one thing I need
I don't care about the presents
Underneath the Christmas tree
I just want you for my own
More than you could ever know
Make my wish come true
All I want for Christmas is...
You

Santa won't you bring me the one I really need
Won't you please bring my baby to me...

Lyssnade på denna låt innan och insåg att precis så här är det. Jag bryr mig inte om julklappar och Kalle och allt annat. Jag skulle kunna offra allt det där om du kom hem.
Jag frågade en vän innan och hon sa att det är när det känns så här som man vet att det är värt att satsa. Att man inte ska ge upp.
Det enda jag önskar mig i år är att du kommer hem. Att få hålla om dig på julafton och kura ihop mig i den där lilla gropen emellan din nacke och axel.

Det är så det är, allt jag vill ha på julafton är du.

Blod är tjockare än vatten

Du har så många runt omkring dig som älskar dig.
Märker du ens det? Ser du ens att vi finns?
Jag blir så förbannad för du är så jävla självisk.
Hur tror du vi mår?
Jag orkar inte gå igenom förra hösten en gång till.
Nu när vi har lappat ihop det som går så börjar de lossna i kanterna igen.
Jag orkar inte se dig så här.
Orkar inte se våra föräldrar förstörda.
Allting sitter kvar, ett telefonsamtal på natten innebär total panik.
Panik för vad som kommer att sägas.

Jag når dig aldrig som förr, kommer bara halvvägs.
Men jag kommer alltid vara din lillasyster och du kommer alltid att vara min storebror.
Min idol som lärde mig att skjuta slangbella och som cyklade snabbast av alla.
Han som lurade av mig alla mina sparpengar mot en glass.
Han som alltid skvallrade för mamma.
Han och hans flickvän som jag aldrig fick leka med, och om jag skulle vara med fick jag vara bord elle träd.
Han som också alltid försvarade mig i alla väder.
Han som alltid lånade ut sina tv-spel och gav mig sin premie som han fick av jultidningarna.

Jag älskar dig och litar på dig.
Allt kommer bli bra.

Jag sa till mig själv i hemlighet " Det är inte ensamhet. Det är frihet"

Jag är svag, du också för den delen.
Den där lilla smilgropen kan välta hela min värld. När du ser på mig med de där blå ögonen får du mig att känna mig minst i hela världen.
Din hand passar så bra i min, ändå blir jag irriterad och vill rycka bort den.
Det ska inte vara så, aldrig mer.
Aldrig mer ska det vara din i min, du och jag, vi..
Nu är faktum så att du är 40 minuter bort från mig, högst.
Ibland är du bara 10 minuter, ett stenkast, alldeles nära. Det är de som gör det så svårt, att du är så nära.
Det var lättare när du försvann för ett tag, när jag visste att det var långt till dig. Det gav lite tröst.
Vi faller. Är det bara jag som ser det? Jag kommer inte ta emot dig, inte nu. Jag har nog med att dämpa mitt eget fall.
Vi går på promenad ikväll, som förr. Jag lovar dig ingenting och jag vill inte ha några löften. Jag vill inte ha något samtal, vill inte älta.
Det finns ingenting mer att hålla fast vid.
Jag kommer inte att ta emot dig och dina bekymmer.
Kommer inte att torka dina tårar.
Jag kommer låta dig falla hur hårt du än faller.
Du behöver falla, du behöver mer än någon annan komma ner på jorden.
Jag hoppas det här har lärt dig något.
Du har fått känna hur hjärtat kan svida och längta om natten.
Du har fått känna smaken av misslyckande.
Du som aldrig misslyckas.
Vi talar inte högt om det.
Älskade starka du.

Jag vill bara gå alldeles nära dig och vara tom.
Vi går ut på promenad ikväll, blåa ögon.
En sista gång ska vi gå på promenad.
Kanske en sista natt till tonerna från Lundell.
Bara toner, inga tårar.
Toner om ett avslut.
Om ett farväl.
Jag tror jag glömmer vantar med flit, och håller din hand i tystnad genom stan.

Hjärtat mitt

Tre ord räcker. Min vovve knäcker..

Du är svår att leva utan, jag är svår att leva med.

Jag somnar nu så får ni väcka mig i juni.
I juni när det är ljust och varmt och stan är full utav solbrända godingar.

Faller

Du och jag, vi kanske aldrig någonsin älskat varandra
Vi råkade finnas hos varandra där och då
Det är kanske så att vi hade fickorna fulla
Av någonting vi aldrig såg
Men som vi utan att veta slösade bort
Jag saknar dig mer än du anar
Mer än du någonsin begärt
Minns du alla dom ekande nätter
Vi skrikit ut: Vad är det värt?

Jag vill inte falla för cynismer och ta ord som hata i min mun
Men jag kan ärligt säga att jag hatar oss
För vår svaghet
För varje stund
För varje återfall
Så glöm bort mitt namn, ring aldrig mer och ha det så bra
Jag har några gamla drömmar kvar
Och jag skriver nya nästan varje dag
Jag har suttit på din bakgård, hört våra skratt
Där fanns ingen tröst
Bara rus som räcker över natten
Jag har suttit på en bakgård hela natten

Lycklig

Jag är egentligen för lycklig för att skriva. Här är en suddig bild på ren och skär lycka som utspelade sig ikväll.

Jag förstår inte att man kan ha sån tur. Först av allt fick vi komma bakom scenen med en av mina största idoler Håkan Hellström förra sommaren, Huck och jag av flera tusen.

Idag valde Lasse ut att fotografera oss till en av sina utställningar om turnen, jag och Huck och fyra till, av flera tusen.

Finns det någon som vakar över mig ändå?

Snart börjar jag tro på Gud.

Att få träffa Lasse är enorm lycka för mig.

Tack!

Var är den där regnbågen?

...Och alla somrar de far, som en rysning genom dig

Det är härifrån du kom, det här är sanningen om dig...

Tomas Andersson Wij

Lite så känns det att ta hundpromenader i Hålabo, som om vart jag än går i livet, och med vem, så är detta min botten och min grund. Min sanning.

Tiden springer ifrån oss

Idag har jag grunnat på saknad och var all tid tar vägen. Det känns inte som om det var längesen jag och Huck var små. Känns som om det var igår vi satt i vår koja och hade krig med min bror och Christoffer Stark. Jag hittade vår gamla gula cykel som vi hade på alla våra äventyr, den når mig till knäna och den har rostat helt. Var det det fyra år sedan vi var vid delsjön i Göteborg och jag var kär i Andreas? Var det 11 år sedan Huck och jag lekte för första gången? 10 år sedan vi satt i bilvraket bakom ladugården och bytte klistermärken? Jag minns det som igår. Uppskattar man allt som man borde när det utspelar sig? För du kan aldrig återuppleva en dag förutom i minnet. Varje dag blir du en dag äldre. Jag är bara 17 år, men det här skrämmer mig.

Jag tar snart studenten, flyttar hemifrån och har körkort. Jag minns när jag och Huck var 10 år, vi brukade leka att vi var stora. Vi hade varsin kille och drack massor med sprit och gick på massa fester. Båda två fick inte heta Elin, så vi döpte Elin till Anna. Nu är vi Elin och Anna, men är vi nöjda? Nu vill vi tillbaka till Evas vinbärsbuskar och höra knallpulverpistolerna smattra när Huck skjuter ner cowboy-Christoffer.

Något annat som skrämmer mig är att man kan förlora någon så snabbt. Att Huck kan finnas en dag och vara borta den andra. Att man aldrig vet när man förlorar någon. Tänk va hemskt om man förlorade någon och aldrig hade berättat för den hur mycket den betyder för dig. Jag tar lätt vissa saker för en självklarhet. Min mamma och pappa är en självklarhet för mig, att de skulle försvinna ifrån mig finns inte. Min mamma och pappa kommer aldrig att dö, kalla mig gärna naiv men så är det. Att någon i min familj skulle försvinna finns inte i min värld. Det händer varje dag, någon psykopat hugger ner någon på gatan, bilar krockar, folk sjuknar in. Vi läser det utan att reflektera det något vidare, vardagsmat. Vi tänker att det inte händer oss, jag tänker också att det inte händer mig. Faktum är att det som jag tar för givet kan försvinna ifrån mig, och det skrämmer skiten ur mig.

Jag har också funderat på saknad idag. Saknad kan vara förjävligt, men man saknar inte sådant man har? Då borde det väl vara positivt att sakna? Kan man sakna något man har? Är det nyttigt att sakna? Vad är saknad? Bilderna i det här inlägget tycker jag är definierar saknad. Elins häst Robin, vår trogna följeslagare i många år. Mörka kvällar i stallet, varm mule i örat. Hästdoft i näsan och hö i kragen. Alltid väntande ute i hagen eller i sin box, för att en dag försvinna och lämna ett stort tomrum.

Har också funderat över varför det alltid regnar i Jönköping, varför flickvänsmatrial är tråkiga 22-åringar med blond tofs som pluggar till undersköterskor och heter Lena, och sist men inte minst har jag funderat över hur någon kan gilla den minst sagt hemska Carola.

Jag kanske funderar för mycket, kan man fundera för mycket? Ska också tillägga att min helg har varit helt perfekt. Hv71 spöade skiten ur Färjestad, det satte guldstjärna på min tillvaro. Huck har också bidragit till att den blivit så bra, men hon sätter ju alltid guldkant på min tillvaro. Brorsan har också varit hemma en sväng, inte ofta man ser honom längre.

Simma lugnt

Du hade rätt till sist

Du hade rätt, sångerna kom från andra länder
Vi möttes i ett underland och står på en perrong
Där allt förändras fast ingenting händer
och skymingen är vacker
och jag skriver från en stuga vid en sjö
det är lätt att bli blödig och nostalgisk
fast man bara bytt miljö

Vi hade allt, och friheten var ännu inte stulen
Vi hade skogarna i söder, drömmarna i väster
och sandade vägar under hjulen
och vi visste ingenting om verkligheten,
ja vi sökte i det stora efter svar
Så många illusioner som har rasat och så långa vägar kvar

Du har vunnit och förlorat, du har sett dig själv i spegeln
Du har vaknat i fel säng, du har varit kär
och framtiden väntade som en farlig gåta
Man har bråttom dig sen är man där

I en stad som får en att bli större än man är
Men i en ålder som sätter allt på jorden
Jag trodde att jag visste vem jag var och vad jag ville
Men nu skulle jag inte välja dom orden

Jag har ingen lust
Jag fastnar framför tv:n när det skymmer,
att följa dig i livet och skynda mig hem
för att fylla på så mycket skåpen rymmer
Jag pratade med en vän innan jag reste
Hon sa du måste alltid packa lätt
Som om du alltid är på resa och ännu inte sett vad du har sett

Vad ska vi göra med vår tro? Vad ska vi göra med vårt hopp?
Vad ska vi gör med vår kärlek som blöder?
Ser du hur det skymmer, hur färgerna ger opp
Där elden falnar men fortfarande glöder
Vi kan inte färdas bakåt i tiden
och det skulle vara ett steg tillbaka
Jag hatar min rastlöshet, jag älskar min bror
det är så mycket jag glömmer att bejaka

Och det är svårt att tassa på den folkhemska skaran
Varje torn du bygger upp ska nån annan rasa ner
Nån idiot som bara ser sin chans ska ta den
Vem som helst kan avge tomma löften,
och göra hål där de lovar och svär
Det är lätt att hålla käften, och svårare att säga som det är

Du är min vän, och stormarna i vår bli våra bröder
Våra fäder tacklar av nu, världen är vår
Där elden falnar men forfarande glöder

Om vi ses, bland dimmorna i norr eller i söder
Med drömmen i behåll och med lust att ta vid
Där elden falnar men fortfarande glöder

- Lars Winnerbäck

Varför gillar jag fortfarande Lars Winnerbäck? För att jag aldrig växer ifrån hans klyschor.
För att jag alltid kan stoppa in mig själv i dem.
Nästa torsdag kommer många minnen väckas till liv. Men jag kommer njuta av varje sekund, för jag älskar Lasses klyschor, och de är som bäst när han står framför dig och sjunger så du helst av allt bara vill gråta.

Hej då fritid

Mitt liv framöver kommer vara plugga plugga och mera plugga. Har redan mycket att göra, men idag så valde jag till tre kurser till.
Känns rätt så hopplöst att titta på min kursplan nu. Var ska jag hitta all tid?
Men jag resonerar så här, vill man komma någonstans måste man också ta sig ditt på något vis.
Det här är mitt sätt. Jag vill härifrån så fort som möjligt efter det att jag har gjort klart gymnasiet.
Mina helger ett tag framåt kommer förmodligen vara dödligt trista med småföretagande och religonskunskap, men jag kommer förmodligen få igen det.
Så, förlåt alla mina vänner om jag kommer isolera mig ett tag nu. Jag älskar er och kommer att spendera varje ledig stund med er!
Annars känns det bra just nu. Det är mycket i skolan, men det går bra. Mina vänner är underbara.
Jag har även slutat röka, vilket jag är mäkta stolt över. Nu kan jag till och med se mina vänner röka utan att vilja ta ett tjuvbloss. Vissa stunder har jag gråtit och proppat i mig julskum för att stilla abstinensen, men det är slut med det nu.
Jag har lämnat min kära vän Malboro Light, som jag har delat många år med. Jag tror dock vi kommer ses igen, när dennes kompanjon herr alkohol är i farten.
Jag har hittat en pojke som jag tror det finns en riktigt bra chans med, om jag bara tar den.
Jag har bestämt mig för att den andra kärleken kan vara minst lika bra som den första, eller jag inbillar mig det iallafall. I det här fallet kan den nog vara tusen gånger bättre och leder förmodligen också till något bättre.
Mitt förra inlägg var ett av de tillfällen då jag inte borde skriva. De tillfällena är oftast när det är sent på kvällen, jag lyssnar på musik som väcker minnen och tittar lätt bakåt istället för framåt.
Det är snart jul och man myser runt med sockor och gosiga tröjor och dricker massa te.
På söndag är det julskyltning, det är ju hur mysigt som helst.
Nästa torsdag är det Lasse.
Det är helt enkelt väldigt bra att vara Elin Bergholm just nu.

Jag önskar att jag inte blev kär i dig och jag önskar att jag blev mer kär i dig

Om man en gång har blivit bränd av kärleken kan man då öppna sig på samma sätt för nästa man inleder ett förhållande med? Ingenting är som den första kärleken sägs det och jag tror att den som sa det har rätt.
Den första kärleken ger man allt till och öppnar sig för. Antingen för att man inte vet bättre, alltså av ren dumhet, eller för att man är som bäst och oförstörd då.
Du har sett alla de som har blivit brända innan dig, alla vänner som gråtit över den elden som brann ut. Du tror aldrig att det kan hända dig då du brinner för fullt.
Med den första kärleken brinner man ofta för intensivt och fort.
Så då frågar jag mig igen, kan man öppna sig och ge sig till någon på samma sätt som till sin första kärlek?

De där raderna " du träffar någon ny " och "klart du kommer bli kär igen" känns väldigt uttjatade och ytliga.
Enligt mig är den första kärleken den finaste kärlek som finns, då du inte har hunnit döma kärleken och skaffa dig en massa förutfattade meningar om den ännu.
Det är också utav den första kärleken som du lär dig dina misstag och brister.
Du lär dig också om det som är bra med just dig.
Den som du upplevde den första kärleken med kommer alltid att vara speciell. Om du möter din första kärlek efter 50 år på bussen, så kan jag slå vad om att ditt hjärta kommer slå ett extra slag.
Den första kärleken är något som alla ska igenom. Din första kärlek kan vara Per Gessle, grannpojken eller den snygga lärarinnan.

Jag fördömer inte den andra kärleken på något vis. Jag tror att vi kan bli kära igen, men aldrig på samma sätt, med samma känsla. Jag tror att vid den andra kärleken gömmer vi undan saker från den första kärleken. Vi sparar på den första kärleken, ungefär som när du suger extra länge på den sista salta bumligen från godispåsen.
Den tredje, fjärde, fyrtionde, kanske till och med tusende kärleken har det nog inte så svårt som just den andra. Det är den andra kärleken som du kommer att jämföra med din första på värsta vis.

Jag väntar på min andra, och jag hoppas att den ska kunna väga upp den första. Jag tvivlar på att den kan bli bättre, men då jag inte vet något annat kan jag inte heller döma? Eller?
Det kanske inte ens kommer en andra kärlek? Kan den första kärleken bränna dig så svårt att du aldrig vill ge dig till en andra kärlek?

Jag kanske tänker för mycket? Jag avslutar det här inlägget med några rader av Håkan Hellström som jag tycker speglar den första kärleken rätt bra.

Vad vet du om kärleken? Förrän du förgäves hatat den..
Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna?
För kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva..
Han kommer aldrig tillbaka, han kommer aldrig tillbaka.
Det är mitt eget fel
Vad som än händer med mitt hjärta
För jag har alltid vetat att han aldrig skulle stanna (stanna)
Jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan
Sprid ut bensinen över solnedgången
Riv ner staden
Häll ut havet ända bort till horisonten
Tysta ner musiken
Han kommer aldrig hit igen..

Dumheten firar triumfer

Arjana och jag pratar. Hon äter samtidigt på ett äpple.

- Elin, om jag sväljer en kärna vad händer då?
- Jo, kärnan kommer slå rot och så kommer det växa ett litet träd i din magsäck.
- Vaaaaaaaaaa?! gud va otäckt, jag kommer aldrig mer våga äta äpplen.

Vi är på en fest där det är en man i 50-års åldern som är för oss helt okänd. Tanja börjar prata lite med honom.

- Vill du ha en drink?
- Nej, jag ska inte dricka sprit. Jag mördade en person när jag drack sprit när jag var yngre.
- Jaha, men du kan ta en öl istället.

Jag och Tanja sitter i bilen på väg till Hultsfred.

- Elin, vem vill du ska komma på festivalen?
- Jag vet inte, Håkan kanske.
- Jag vill nog att Bob Marley eller Björn Afzelius ska komma. De är bra.
- Ja, det skulle ju vara kul om de kom eftersom de är döda.
- Näääääe de är de ju inte alls. Va dum du är, jag lyssnade ju på dem igår.

Tanja och jag på lektion.
- Vem ska du ha projektarbete om?
- Jag ska ha om Dag Hammarskjöld.
- Det var han som grundade Ikea va?


Jag älskar dig Tanja.
Som sagt så firar verkligen dumheten triumfer ibland, men du har ett hjärta större än hela Jönköping (:

Vi klappar hela hallen

I år kan det inte vankas annat än Sm-guld.

Var i början skeptisk till Ledin. Hur han skulle passa i laget och hur publiken, framförallt klacken skulle ta emot sitt forna hatobjekt. Jag har dragit slutsatsen att Ledin kommer vara en av dem som tar oss till guldet. Han är en stjärna.

VI KLAPPAR HELA HALLEN!

Hjärnspöken

I vimlet av människor har jag sökt din blick
för att se om det finns något kvar
Vem jag än träffar och hur det än blir
Är du aldrig utbytbar

- Tomas Andersson Wij

Dagens första tanke

When you try your best, but you don't succeed
When you get what you want, but not what you need
When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?
....

High up above or down below
When you're too in love to let it go
But if you never try, you'll never know
Just what you're worth...
Tears stream down on our face
When you lose something you cannot replace
...


Fix You - Coldplay

Till dig Carl

Även om det blir mellan oss så som det alltid blir.
Så vill jag att du ska veta att varje blick, varje smekning varje kyss var underbar.
Jag ångrar ingenting.
Tack för att du skonade mig från lögner och onödiga löften.
Tack för passionen du gav.
Ibland behöver man bara få känna sig älskad.
Så fick du mig att känna och allt kändes bra.
Ibland är en lögn det finaste man har.

No hero in her sky

Det är kallt ute, jävligt kallt. I den här stan blåser det så jävligt med.
Piren ligger öde och träden i Rådhusparken har tappat alla löv. Ingenting förändras. Jävla Jönköping.
Idag har jag pluggat och fikat på Bernards med min Huck. Det är den enda som jag tycker om just nu, att sitta med Huck på Bernards en mörk eftermiddag och glömma att man måste pallra sig ut i mörkret och blåsten igen.
Jag tycker om varma sockor och te också.
Jävla snö, och jävla han som inte förstår någonting.

Måndagspanik

Allt sjunger på sista versen
När jag ritar stora svarta ögon hör jag orden komma ur din mun som gråt
Uttryckslösheten har också ett uttryck i sitt stumma ansikte
Jag lånar gärna ut alla mina sminkprylar
Lägg en festmakeup i det intetsägande ansiktet
Spela skivan från början så kan du få döva öron att dansa på borden
Repa med stilettklackarna
Utforska skårorna med tungan
Kanske finner du något du aldrig fann hos
dina älskare
Din oskuld
Slät och glatt som glasbordet innan det bestegs
SE! Någon bjuder på teqila
Drick lite
Du har väl läst den senaste tidningen
" ÄT DIG SMAL"
Fråga fyllot på hörnet så säger han:
"SUP DIG NYKTER"
Det är sanningarna som ljuger tungan svart
Alla barndommens mardrömmar flyter upp till ytan
Du och jag ville alltid simma på botten
Vi sjöng vad snäckorna brusade i våra öron
Nu berusar vi oss åter för att höra bruset

Det går bra nu, kompis det går bra nu.

Jag var nervös över att se dig, att jag inte skulle kunna motstå dig. Att jag efter några drinkar skulle ligga i din säng igen och älta vår historia.
Jag såg dig igår, och aldrig att jag vill tillbaka. Jag har suttit och inbillat mig att jag saknat dig, men jag tror jag har lurat mig själv. Jag såg ingenting i dig igår, förutom ett förflutet.
Jag har raderat ditt nummer, och kommer även radera alla dina sms och trycka av alla dina telefonsamtal. Du kan fortsätta i vårt förflutna, men jag har sett alla mina andra möjligheter.

Jag har bara två singelvänner kvar som jag kan leva loppan med, men det räcker gott. Nu ska jag lämna dig bakom mig för gott. Nu ska jag leva livet, och leva i det liv jag har nu och inte i det liv jag delade med dig.

Trevlig lördag mina vänner!

Mattes ögonsten

En av mina allra bästa vänner är den här mannen. Hans namn är Enasjöns Dona Tello, kort och gott Don. Han lägger sitt stora huvud i mitt knä när jag är ledsen. Han hämtar mina vantar på morgonen när jag har bråttom till skolan och påminner mig om skolböcker jag har glömt. Han lyssnar på allt jag säger utan att döma mig.

Han skäller också något alldeles förskräckligt på brevbäraren. Han biter sönder mina skor och slemmar ner mig precis innan jag ska iväg på fest. Han tar en grym tid på sig att gräva i sorkhål när jag har bråttom och lämnar stora leriga tassmärken över hela huset.

Men jag har älskat honom sedan han sov jämte mig första natten för sex år sedan och längtade hem efter sin mamma. I sex år har han varit vid min sida och hans nos har börjat bli lite grå, och jag hoppas att det blir många år till.

Han är helt enkelt världens bästa Don-Don.

Är jag lycklig nu?

Jag har hittat honom. Han som jag kan ligga kvar i sängen med en hel dag utan att bli rastlös. Han vars hand jag kan hålla i flera timmar utan att tröttna. Han med de där isande blå ögonen som kan få mig att göra vad som helst. Han med de där skrattgroparna som jag älskar. Han med den trygga famnen och det stora hjärtat. Han vars läpp smakar vanilj och en aning general portion.

Han är så fin, men mina tankar går på annat håll.
Jag är allt för komplicerad och dum.

Det hörs en röst som är saknad

Jag lever på en annan stjärna nu. Jag har ett liv här utanför. Jag har det bra och jag är lycklig här.
Så varför kommer dem och stör? Dessa tankar på dig..

Jävlar, det är visst någon som är tillbaka.

My heart belongs to daddy

Älskade Pappa. Jag säger det allt för sällan. Du är allt jag har, du är min trygghet och min ro. Du finns alltid där för mig och drar mig upp när jag själv inte orkar, även om jag stretar emot.

Det var du som sprang efter min cykel och höll i pakethållaren när jag skrek att jag aldrig skulle lära mig cykla. Det var du som höll i mig och visade mig simtag när jag skrek att jag aldrig skulle lära mig simma. Det var du som satt och tragglade matematik med mig när jag skrek att jag aldrig skulle lära mig gångertabellerna.

Jag lärde mig både att cykla, simma och att rabbla gångertabellen. För du gav aldrig upp. Det är en av alla de saker som jag beundrar med dig, att du aldrig ger upp. Hur många gånger jag än slängde matteboken i väggen och var arg så slutade du aldrig. Du trodde på mig, och det gör du fortfarande.

När jag var som mest hopplös i början av högstadiet och min skolgång inte såg allt för ljus ut så var du där. Du satt på varje möte med rektorn, träffade varje kurator och tog varje klagomål. Men gud nåde den som sa att jag var hopplös, då var du där och försvarade mig. För dig var jag inte hopplös, och det var det som fick mig att börja om igen. För visst var jag väl kanske hopplös, men du såg aldrig det. Att jag var hopplös fanns aldrig i din värld.

När jag var liten sa du alltid att jag kunde bli precis vad jag ville, att jag kunde erövra hela världen. Jag har blivit större nu, och jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att erövra världen. Men det som jag vet är att du alltid finns där bakom mig i alla mina val, i både bra och sämre, och det är så mycket bättre än att erövra världen.

Du har alltid tröstat mig när jag gråtit, fast jag slagit på dig och sagt att jag hatar dig, så har du inte släppt mig. Du har plåstrat om mina såriga knän och läst sagor. Du låter mig alltid vinna i kubb och yatzy. Du har alltid varit en bra förebild och besvarat alla mina frågor om denna värld.

Du byggde byns finaste koja till mig och åt till och med en av mina sandkakor en gång för att jag inte skulle bli ledsen.

Pappa, jag kommer göra allt för att göra dig stolt och för att vara en bra människa som du har lärt mig. Utan dig hade jag inte varit den jag är idag. Jag älskar dig.

Jag stod i dörren och sa " är det här allt du blir så dör jag"

Jag blir så arg på dig. Du trillar dit gång på gång. Du förnekar dig själv och gråter. Han är inte värd dig, han är inte värd någon. Jag vill bara skaka dig och få in det i ditt huvud. Du är värd så mycket mer än bara nätter fulla av lögner.

Jag förstår mig inte på alla dessa tjejer som förnekar sig själva. Hur fan kan en kille vara värd detta? Ja, jag har också varit kär. Jag hade nog kunnat ge upp det mesta för honom, men aldrig min värdighet och självkänsla, den ska man inte ge upp för någon kille. Jag blir bara arg när jag ser hur ni förnedrar er själva. Du ber om ursäkt när det är han som är otrogen. Du står där som om det var ditt fel. När försvann du? Vid vilket tillfälle tog han det sista som var du?

Jag kan inte tvinga dig att gå, och inte tänker jag göra det heller. Jag hoppas dock att du ser vad du håller på med. Ryck upp dig för fan! Visst kommer du sakna honom, men du kommer sakna honom rakryggad.
Du är min syster, och du är värd så mycket mer. Du är värd det bästa någon kan få. Du slösar bort det här på ett svin som inte ens är värd marken du går på.
Jag förstår inte när det gick så snett.
När gav du upp din chans om att bli lycklig?
Jag kommer sträcka ut min hand till dig. Tar du den så ska jag göra allt för att hjälpa och stötta dig.
Kom, ta min hand så går vi vidare..

En anonym sinnessjuk

Tänkte bara komma med en liten uppmaning till den här P, som tydligen finner något slags nöje i att läsa min blogg. Du borde söka hjälp, du är nog inte frisk.
Jag förstår inte riktigt det här med att vara anonym, vad man finner för nöje i det. Men den här herr P måste verkligen älska det.
Jag har mina aningar om vem du är, och de faktum att du har någon allvarlig psykisk rubbning förvånar mig inte det minsta.
Vi säger så.

Grattis Älskling!

I morgon fyller Bella "Tommy" Johansson 19 år. Grattis älskling! Inte så smickrande bild? Kan tyckas.. men det är så vi brukar spendera våra helger hon och jag. Livet är en fest!

Hon är en av mina bästa vänner, tror aldrig jag träffat någon som jag har så jävla roligt med.

Jag hoppas att din födelsedag blir full utav godingar och annat som gör livet värt att leva ;)

Grattis igen, vi ses i morgon hjärtat.

Puss DIN

( ska även hälsa till en väldigt söt pojke som jag har lovat, du är fin! )

Jag har aldrig sett nån så uppsnärjd i det blå

Livet förändras var jag än går, och det kommer kanske inte alltid vara vi två.
Bara så länge det finns stjärnor över oss, och bara så länge våra hjärtan klarar av att slå.
Den här flickan har aldrig riktigt sett någon i ögonen och jag förstår om du skulle träffa nån bättre sen. Men månen är död när jag tänker på det, och himlen är gjord av sten.

Så många broar jag bränt. Ingen tog mig riktigt över, nej.
Nej, jag går inte isär när jag går med dig..

Jag vet ett berg ditt vi brukade gå. Det är så vackert där, nästan som en tavla. Nästan som en tavla över rätt och fel. För man ser gårdakvarnar, men man ser skiten med..

Jag har inga starka armar att bära dig på. Jag är inte mycket, inte mycket att titta på.
Men du kommer aldrig behöva ljuga igen, och du kommer aldrig behöva se mig ligga död på vägen.

Så många vänner jag känt, ingen som jag riktigt behövde, nej.
Jag har aldrig varit normal, bara när jag går med dig.
Så många broar jag bränt..
Jag går inte isär när jag går med dig.. dig, dig, dig.

- Håkans "Gårdakvarnar och skit"

Jag vet inte hur jag ska säga det bättre, Huck min kära vän. Den här låten ger jag till dig. Den är din. Undra hur många gånger jag har sjungit den för dig på diverse Håkan spelningar.
Du sätter höstsolen i eld min kära vän, och jag älskar dig som tjackpundarn älskar sin barndom.

Du är det finaste jag vet när allt annat här är falskt och fel, och utan dig hade jag gått ner mig för länge sen i den här stans tragik.

Tack älskade du.

Idag hyllar jag inte bara Huck, utan grattar även min kära bror Johannes som har fått ett nytt jobb. Du rockar brorsan (:

Nu ska jag återgå till raggsockor, te och massor av bra filmer. Det är höst, jag har funnit mig i det, och kommit fram till att jag faktiskt gillar det. Har även kommit in i en Lasse-period, och längtar galet mycket till konserten, hoppas på att han kommer vara lika bra och underbar som alltid.

Simma lugnt

En skugga från förr

När jag ser mig omkring är det fortfarande med dina rättfärdiga blå. Jag granskar mig själv igenom dem, trots att jag inte alltid märker det. Ibland kan jag sätta upp håret på det där sättet som du tyckte om, trots att du inte kommer att se det. Ibland när jag går ut kan jag ta på mig den röda klänningen för jag vet att du älskade den, trots att du är långt borta.

Du och jag kan stå i våra hörn och blunda, för det är ändå alldeles för sent nu. Det finns ingenting att hålla fast vid längre. Vi kan undra vad det var som fick fel, men vi kommer nog aldrig att få svar. Jag vet att du läser min blogg, för att hålla dig uppdaterad om jag träffar någon. För att veta vad jag gör, hur jag mår. Jag sätter upp mitt hår som du vill ha det och lyssnar på dina favoritlåtar och rycker till så fort en bil av samma modell som du har åker förbi mig. Varje lördagkväll när vi fått i oss lite för mycket och vinglar hem lyckas vi alltid plita ner ett patetiskt sms och skicka till den andre.

Alla reagerar vi olika när vi har fastnat hos någon. Jag tror att vi alla fastnar hos någon, sen om vi vågar erkänna det eller inte är en annan sak. Jag fastnade hos dig, är du nöjd nu?

Jag har gått vidare, du har gått vidare. Men vi är ändå kvar med varann.

Det var längesen jag ville tillbaka till dig, längsen jag grät över dig. Längsen jag längtade efter att hålla om dig och att sova jämte dig. Du och jag är som två skuggor. Vi finns alltid med varandra i bakgrunden, förföljer varandra och påminner den andre om vår existens i alla våra minnen

Jag vill inte ha dig, du vill inte ha mig. Men vi fastnade, och när man fastnar har man svårt att släppa. Man kanske aldrig släpper, man bara förnekar och lär sig att leva med det. Man träffar någon ny och glömmer helt bort den man fastande med. Man tror i alla fall att man glömt, men egentligen förtränger man bara, stoppar undan. Att man fastnat med någon betyder inte att man aldrig kan bli lycklig med någon annan, det betyder bara att det som var med den personen alltid kommer finnas kvar hos dig.

Jag tänker stoppa undan dig nu, förtränga. När vintern är som kallast och allt är som jävligast tänker jag plocka fram dig och våra minnen och komma ihåg tiden då jag var så fast att det var löjligt. Det är vad jag gör dig till nu, ett minne som byggdes av två av Jönköpings lyckligast idioter.

Som Lasse skulle ha sagt, "ta dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade, älskade du..."

Den här stan drar ner oss till botten av ån

Frågan är inte om jag kommer härifrån, frågan är när.

Huck, du får mig att gå upp varje grå jävla morgon. Du får mig att sätta mig på samma buss dag efter dag, enbart för att du sitter där. Du är min stjärna och jag ska aldrig låta dig falla.
Jag tror vi flyr?

6 december är det Winnerbäck, som jag längtar.

Något som slog mig inne i dimmorna

Idag funderar jag över han den snälla killen. Alla känner vi honom. Han finns i allas närhet, men vi kanske aldrig tänker så mycket på honom. Nu tar jag det ur en tjejs synvinkel, eller rättare sagt ur min synvinkel. Igår när jag satt på en fest såg jag de snälla killarna helt plötsligt. Tjejerna i våran umgängeskrets skulle aldrig ägna dem en tanke, inte jag heller.
När vi gråter över alla killar som är dumma huvudet, då är det mot deras axel vi gråter. När vi ska gå och kissa på festen och berätta om alla godingar, då är det de två vi drar med oss. När vi blir för fulla och känslosamma är det de två som får sitta och lyssna på skiten. När någon ska följa oss hem när det är mörkt efter vi festat klart, är de de två, men det skulle aldrig komma för oss att bjuda med dem in. För de är ju sååå snälla. Vi pratar hela tiden om hur kul det skulle vara om de skulle träffa någon, för de förtjänar de ju verkligen. Sen beklagar vi oss över att alla killar är svin, och så har vi Mr. Nice Guy framför oss. Det skulle aldrig komma för oss att faktiskt ge dem en chans, fast de har varit kära i varenda tjej. Istället så ligger vi och snorar i deras knä och förbannar alla dessa mansgrisar.
Vad tjänar det längre till att vara en snäll kille?
Alla vet det, snälla killar blir utan. Vi tjejer verkar istället föredra svinen, ju större svin du är, desto bättre. Jag vill ge en eloge till alla er snälla killar som står ut med oss, speciellt till er två. Vad ger vi för indikationer till killar? Hey, svik mig gärna. Va gärna otrogen, ju mer desto bättre.
Snälla killar kanske snart är ett utrotat fenomen.

Det här snurrar i min stackars bakfulla hjärna den här söndagskvällen. Nu ska jag återvända till min slitna historiabok och tvinga in ännu några årtal och kungar.

Till er två och alla andra snälla killar. Hade jag fått stå ut med snoriga brudar och tjejsnack och aldrig fått ligga, hade jag nog kastat in handduken. Jag hade blivit ett svin. Men ni är kvar, och ni är så bra. Så jag säger som vanligt, ni förtjänar det bästa och det kommer ni att få.
Tack.

Rötjut och förbjudna begär

Jag har verkligen försökt hata dig herr Lundell. Försökt att se dig endast som en patetisk mansgris. När jag konstaterat att det är just det du är kommer jag på mig själv att gång på gång gå bakom ryggen på mig själv med dig. När jag är ute och går låter jag dig berätta dina historier om vackra kvinnor och rödvinsnätter, och jag är idel öra. Många ensamma nätter har jag tillbringat med dig. Din sorgsna spruckna värld ger mig en viss känsla av trygghet, och dina berättelser om rötjut och förbjudna begär ger mig en sån livslust. Många förfester har du förgyllt, och många efterfester har du räddat. Jag kan inte låta bli att bli förtjust av alla historier om fyllenätter, kvinnor med långt mörkt hår och alla dina begär.


Det är något med mig och hesa mansröster ( även kallat gubbrock). Plura Jonsson fångade mig första gången för många år sedan när han beklagade sig i "kärlekens tunga", och han har mig i sitt våld än idag. Plura och Uffe är som mina gamla romanser, jag försöker hata dem men misslyckas utan att jag märker det. Jag får lära mig att leva med dem, förlika mig med att jag ömmar för de gamla rävarna. Uffe, jag ger mig. Du får mig.

Är väl bäst att tillägga att jag inte är ett dugg tänd på män i 60 års åldern eftersom det säkert är någon som kommer tolka det så.

Sist men inte minst vill jag ge er alla ett råd från Uffe, som iallafall Joel har anammat.

" Krogen är en hönsgård, och vi är rävar"
Så sluta vara så misstänksamma och tillbakadragna, sluta lipa och gå ut och var glada.

Tänk på saken gott folk, och ha en bra helg.

Ett slag för ensamheten

Ensamhet. Få ord är så känsloladdade och tabubelagda som just det ordet. Ensamhet måste vara en av människans främsta rädslor. Folk gör allt för att inte vara ensamma. Många går in i förhållanden utan känslor, eller stannar kvar i ett förhållande där känslorna är döda för längesen. Det skrämmer mig mer än ensamhet.

Många människor jag pratat med som träffat nån ny och som jag frågat, tycker du om honom/henne? har svarat: Han/hon är bra, och jag tror jag kan lära mig att tycka om honom/henne.

Hur exakt lär man sig att tycka om någon? Vänjer man sig med tiden? Vore glad om någon kunde svara på den frågan.

Att vara ensam förknippas ofta med att vara misslyckad, att det är synd om en, att man inte hittat någon att leva med. Men att vara ensam kan också vara så enkelt som att man inte nöjer sig med vad som helst. Hur många tror ni lever med sin stora kärlek? Jag skulle chansa på en på tio, max. Resten lever med någon som de lärt sig leva ihop med, som det så fint heter. Någon som var ledig och som passade in just då.

Nej, jag är inte bitter, och jag vet att alla behöver närhet. Det är få som klarar av att vara ensamma en längre tid, för att vara ensam behövs ett enormt mod. Jag klandrar er inte, även jag har haft det där halvtaskiga förhållandet med han som var "okej" och som jag inbillade mig vara kär i enbart för min egen skull. Närhet kan man få utan att vara i ett förhållande, närhet är så mycket mer än att dela lägenhet och hålla varandra i handen. Nu förespråkar jag inte att hoppa från säng till säng, men jag förespråkar att inte vara rädd för närhet utan förhållande. Att ha den närhet som du behöver, som varje människa behöver utan massa regler och tvång.

Jag har bestämt mig, jag ska våga vara ensam. Jag ska inte gå in i dem där själviska förhållandena nu när det mörknar om hösten och man är mer ensam än någonsin. Jag ska vänta tills jag hittar han som jag inte är med för att stilla min ensamhet och stärka mitt självförtroende. Tills dess jag gör det, om jag gör det, så föredrar jag min ensamhet och närhet från annat håll. Nu låter jag som en patetisk dagdrömmare som går runt och väntar på drömprinsen. Så är inte fallet, utan jag gör mig själv en stor tjänst och gömmer mig inte bakom ett meningslöst förhållande.
Herre jävlar va negativ och bitter jag var i det här inlägget, jag ska bättra mig. Jag lovar.

Nu ska jag ringa Huck, hon har delat och stillat min ensamhet i 11 år, och som jag älskar henne..

Allt från svin till Lisa Ekdahl..

Nu har jag skaffat mig en blogg, nu är jag som alla andra. Mitt första inlägg tänker jag tillägna att vara förbannad. Tråkigt kan tyckas, men nödvändigt. Igår kom domen mot stureplansprofilerna. Jag tycker det var fantastiskt att svinen får vad de tål, och trodde att varje människa med ett friskt tänkande höll med mig. Är ledig idag så surfade runt och läste på lite bloggar, brukar läsa en blogg som en kille från stureplan skriver. Han hade självklart tagit upp det här, han var lite skeptisk men tyckte dock det var rätt. Det som jag förvånades av var när jag gick in på hans kommentarer på inlägget, där har säkert 10-15 tjejer i åldern skrivit att den de här killarna är världens sötaste killar och att tjejen är en slampa. En tjej skriver " Vad förväntar hon sig när hon följer med två killar hem från krogen? Att de ska dricka saft och kolla på film? ". Nej, det tror jag inte hon gjorde, när man följer med någon hem från krogen så är det ju allt som oftast för att ha någon form av sexuell kontakt. Det är vi nog med på allihop, men vad jag inte tror att man förväntar sig, särskilt inte utav två killar man känner är att få en fjärrkontroll uppkörd i röven, att spottas på, bli kallad hora och bli våldtagen. Den här idioten till tjej som skrev det här kan inte haft alla fåren hemma, hon har nog följt med en kille hem som de flesta av oss och jag tror inte att hon har förväntat sig det där med fjärrkontrollen.

Att folk kan skriva sånt här skrämmer mig, när försvann människors medmänsklighet? Vad är man för person om man kan trycka upp en fjärrkontroll i röven på en gråtande tjej och kalla henne "vår lilla gänghora"? Det som skrämmer mig ännu mer är att jag förmodligen dagligen passerar människor som är kapabla till detta. Minst en gång i veckan sitter jag nog jämte en människa på bussen som skulle vara kapabel till att mörda eller våldta en annan människa. Jag finner inte ord.

Jag hoppas att den här tjejen som föll offer för stureplansprofilerna någon gång kommer att kunna lita på män igen och att hon kommer fortsätta vara stark. Att cirkulera på stureplan just nu bland alla hatiska brats är inget som jag ens önskar min värsta fiende.
Angående stureplansprofilerna har jag inget mer att säga än att jag hoppas att internerna trycker upp något i röven på dem, att de blir internernas "små gänghoror". Sen får vi hoppas att mammas och pappas feta plånböcker inte kan rädda de små ynkliga pojkarna, för enligt mig ska de sitta av de här fyra åren och jag hoppas verkligen att det ska svida.

Förutom allt detta elände vill jag ge Lisa Ekdahl en eloge, hennes "Ljug för mig älskling" har räddat min vecka.