Ett slag för ensamheten

Ensamhet. Få ord är så känsloladdade och tabubelagda som just det ordet. Ensamhet måste vara en av människans främsta rädslor. Folk gör allt för att inte vara ensamma. Många går in i förhållanden utan känslor, eller stannar kvar i ett förhållande där känslorna är döda för längesen. Det skrämmer mig mer än ensamhet.

Många människor jag pratat med som träffat nån ny och som jag frågat, tycker du om honom/henne? har svarat: Han/hon är bra, och jag tror jag kan lära mig att tycka om honom/henne.

Hur exakt lär man sig att tycka om någon? Vänjer man sig med tiden? Vore glad om någon kunde svara på den frågan.

Att vara ensam förknippas ofta med att vara misslyckad, att det är synd om en, att man inte hittat någon att leva med. Men att vara ensam kan också vara så enkelt som att man inte nöjer sig med vad som helst. Hur många tror ni lever med sin stora kärlek? Jag skulle chansa på en på tio, max. Resten lever med någon som de lärt sig leva ihop med, som det så fint heter. Någon som var ledig och som passade in just då.

Nej, jag är inte bitter, och jag vet att alla behöver närhet. Det är få som klarar av att vara ensamma en längre tid, för att vara ensam behövs ett enormt mod. Jag klandrar er inte, även jag har haft det där halvtaskiga förhållandet med han som var "okej" och som jag inbillade mig vara kär i enbart för min egen skull. Närhet kan man få utan att vara i ett förhållande, närhet är så mycket mer än att dela lägenhet och hålla varandra i handen. Nu förespråkar jag inte att hoppa från säng till säng, men jag förespråkar att inte vara rädd för närhet utan förhållande. Att ha den närhet som du behöver, som varje människa behöver utan massa regler och tvång.

Jag har bestämt mig, jag ska våga vara ensam. Jag ska inte gå in i dem där själviska förhållandena nu när det mörknar om hösten och man är mer ensam än någonsin. Jag ska vänta tills jag hittar han som jag inte är med för att stilla min ensamhet och stärka mitt självförtroende. Tills dess jag gör det, om jag gör det, så föredrar jag min ensamhet och närhet från annat håll. Nu låter jag som en patetisk dagdrömmare som går runt och väntar på drömprinsen. Så är inte fallet, utan jag gör mig själv en stor tjänst och gömmer mig inte bakom ett meningslöst förhållande.
Herre jävlar va negativ och bitter jag var i det här inlägget, jag ska bättra mig. Jag lovar.

Nu ska jag ringa Huck, hon har delat och stillat min ensamhet i 11 år, och som jag älskar henne..