Jag sa till mig själv i hemlighet " Det är inte ensamhet. Det är frihet"

Jag är svag, du också för den delen.
Den där lilla smilgropen kan välta hela min värld. När du ser på mig med de där blå ögonen får du mig att känna mig minst i hela världen.
Din hand passar så bra i min, ändå blir jag irriterad och vill rycka bort den.
Det ska inte vara så, aldrig mer.
Aldrig mer ska det vara din i min, du och jag, vi..
Nu är faktum så att du är 40 minuter bort från mig, högst.
Ibland är du bara 10 minuter, ett stenkast, alldeles nära. Det är de som gör det så svårt, att du är så nära.
Det var lättare när du försvann för ett tag, när jag visste att det var långt till dig. Det gav lite tröst.
Vi faller. Är det bara jag som ser det? Jag kommer inte ta emot dig, inte nu. Jag har nog med att dämpa mitt eget fall.
Vi går på promenad ikväll, som förr. Jag lovar dig ingenting och jag vill inte ha några löften. Jag vill inte ha något samtal, vill inte älta.
Det finns ingenting mer att hålla fast vid.
Jag kommer inte att ta emot dig och dina bekymmer.
Kommer inte att torka dina tårar.
Jag kommer låta dig falla hur hårt du än faller.
Du behöver falla, du behöver mer än någon annan komma ner på jorden.
Jag hoppas det här har lärt dig något.
Du har fått känna hur hjärtat kan svida och längta om natten.
Du har fått känna smaken av misslyckande.
Du som aldrig misslyckas.
Vi talar inte högt om det.
Älskade starka du.

Jag vill bara gå alldeles nära dig och vara tom.
Vi går ut på promenad ikväll, blåa ögon.
En sista gång ska vi gå på promenad.
Kanske en sista natt till tonerna från Lundell.
Bara toner, inga tårar.
Toner om ett avslut.
Om ett farväl.
Jag tror jag glömmer vantar med flit, och håller din hand i tystnad genom stan.