Timglas

Jag är rädd för tiden och för vad den gör med oss. Allt den vänder emot oss.
Det sägs att minnen falnar och sår läker med tiden, det är skitsnack.
Hyllar vi förändring så ivrigt att vi blundar för vilka vi faktiskt är och vilka vi då var?
Det förflutna finns alltid där, och det har gjort dig till den du är idag.
Varför är vi så rädda för en del minnen?
Minnen som alltid kommer vara en del av oss, hur långt bak vi än stoppar dem.
Förändring kan även vara bra, ofta är det inget drastiskt utan man flyter med och förändras med tiden.
Allt var inte bättre förr, hur gärna man än vill tro det ibland.
Man kan också falla in i nyhetens beghag och vara hur nöjd som helst för tillfället.
Jag tror att man behöver en grund att falla tillbaka på och minnas när nyhetens behag och alla förändringar kanske inte glittrar lika lockande som förut.
Alla kanske inte har en så smickrande grund att se tillbaka på, deras grund kanske bara består av hemska minnen som man inte vill kännas vid.
Det är bland våra minnen av alla de sorter som vi gömmer oss, det är där vi kan upptäcka hur vi blev den vi är idag och där vi kan fortsätta följa de vi kommer att bli eller den som vi att kommer fortsätta att vara.

Tolv år tillbaka i tiden såg jag en flicka i en gul buss, hon kom att bli min bästa vän. Jag kan se mig själv stå där på skolgården i stövlar med blommor på och en aning för liten regnjacka.
Jag kan fortfarande känna hur barken kändes mot de nakna fötterna i trädet där vi hade vår koja.
Jag kan fortfarande se henne med gluggen mellan tänderna och de rosa byxorna.
Jag vill inte att saker och ting förändras, det gör mig livrädd.
Stunder som gjorde mig till den jag är idag känns så långt borta.
Minnen som jag plockar fram och inte riktigt vet var jag ska lägga.
Jag vill inte att det enda som ska finnas kvar är minnen, utan ett löfte om nya.
Förändras aldrig, tag min hand, så går vi vidare..