Fröken Svår

Nu är det dags att jag slutar vara så jävla feg. Att jag slutar att vara så självisk och slutar att förneka och gömma.
Att jag slutar upp med alla de här gamla kontakterna som inte ger mig någonting alls, som jag håller kontakt med för att veta att jag kan gömma mig bakom dem.
Jag är rädd för att vara ensam med en enda person, att vara utlämnad till en person.
En blond goding i Huskvarna, Hockey-Jonas, pojken på Torpa eller kanske herr kostymnisse.
Jag är en självisk idiot.
Jag drar så fort jag ser att det blir allvar.
Jag vill hålla dig på avstånd, inte bara dig utan alla andra också.
Den enda person jag släppte in efter flera månaders kamp är fortfarande kvar. Han är fortfarande ett av mina hjärnspöken.
Mitt andra hjärnspöke heter rädsla.
Jag är feg.
Jag förvarnade dig.
Jag har människor runt omkring mig som älskar mig, jag har vänner och jag har romanser. Jag har mer än så om jag vill, ändå är jag ensam.
De där händerna jag håller och de där armarna som håller mig kväver mig.
Du kan inte hjälpa mig ur min ensamhet.
För jag vill inte.


Vid slutet av gatan där allting finns
där dom sista lyktorna står
i början av ingenstans
du har inte gått fast klockan har ringt
jag kammar långsamt mitt hår
vi har inte sovit alls
din bleka mun
det är så tyst här
på ditt rum

Och guldet kanske aldrig kommer falla
och glittret kanske aldrig fastna här
ska jag gå eller stanna
snart stiger solen och det blir dag
men om natten lyser stjärnorna så klart

- Ditt dystra hotell - Tant Strul

Huck, jag älskar dig. Det är så skönt att veta att jag bara kan vara tyst med dig. Att det inte behövs några ord. Att jag kan få gå jämte dig och bara vara tyst. Att känna att du förstår mig utan onödiga ord. Att du delar min ensamhet och tar del av min tystnad.
Du är och kommer alltid vara min bästa vän.