Tiden springer ifrån oss

Idag har jag grunnat på saknad och var all tid tar vägen. Det känns inte som om det var längesen jag och Huck var små. Känns som om det var igår vi satt i vår koja och hade krig med min bror och Christoffer Stark. Jag hittade vår gamla gula cykel som vi hade på alla våra äventyr, den når mig till knäna och den har rostat helt. Var det det fyra år sedan vi var vid delsjön i Göteborg och jag var kär i Andreas? Var det 11 år sedan Huck och jag lekte för första gången? 10 år sedan vi satt i bilvraket bakom ladugården och bytte klistermärken? Jag minns det som igår. Uppskattar man allt som man borde när det utspelar sig? För du kan aldrig återuppleva en dag förutom i minnet. Varje dag blir du en dag äldre. Jag är bara 17 år, men det här skrämmer mig.

Jag tar snart studenten, flyttar hemifrån och har körkort. Jag minns när jag och Huck var 10 år, vi brukade leka att vi var stora. Vi hade varsin kille och drack massor med sprit och gick på massa fester. Båda två fick inte heta Elin, så vi döpte Elin till Anna. Nu är vi Elin och Anna, men är vi nöjda? Nu vill vi tillbaka till Evas vinbärsbuskar och höra knallpulverpistolerna smattra när Huck skjuter ner cowboy-Christoffer.

Något annat som skrämmer mig är att man kan förlora någon så snabbt. Att Huck kan finnas en dag och vara borta den andra. Att man aldrig vet när man förlorar någon. Tänk va hemskt om man förlorade någon och aldrig hade berättat för den hur mycket den betyder för dig. Jag tar lätt vissa saker för en självklarhet. Min mamma och pappa är en självklarhet för mig, att de skulle försvinna ifrån mig finns inte. Min mamma och pappa kommer aldrig att dö, kalla mig gärna naiv men så är det. Att någon i min familj skulle försvinna finns inte i min värld. Det händer varje dag, någon psykopat hugger ner någon på gatan, bilar krockar, folk sjuknar in. Vi läser det utan att reflektera det något vidare, vardagsmat. Vi tänker att det inte händer oss, jag tänker också att det inte händer mig. Faktum är att det som jag tar för givet kan försvinna ifrån mig, och det skrämmer skiten ur mig.

Jag har också funderat på saknad idag. Saknad kan vara förjävligt, men man saknar inte sådant man har? Då borde det väl vara positivt att sakna? Kan man sakna något man har? Är det nyttigt att sakna? Vad är saknad? Bilderna i det här inlägget tycker jag är definierar saknad. Elins häst Robin, vår trogna följeslagare i många år. Mörka kvällar i stallet, varm mule i örat. Hästdoft i näsan och hö i kragen. Alltid väntande ute i hagen eller i sin box, för att en dag försvinna och lämna ett stort tomrum.

Har också funderat över varför det alltid regnar i Jönköping, varför flickvänsmatrial är tråkiga 22-åringar med blond tofs som pluggar till undersköterskor och heter Lena, och sist men inte minst har jag funderat över hur någon kan gilla den minst sagt hemska Carola.

Jag kanske funderar för mycket, kan man fundera för mycket? Ska också tillägga att min helg har varit helt perfekt. Hv71 spöade skiten ur Färjestad, det satte guldstjärna på min tillvaro. Huck har också bidragit till att den blivit så bra, men hon sätter ju alltid guldkant på min tillvaro. Brorsan har också varit hemma en sväng, inte ofta man ser honom längre.

Simma lugnt