Jag önskar att jag inte blev kär i dig och jag önskar att jag blev mer kär i dig

Om man en gång har blivit bränd av kärleken kan man då öppna sig på samma sätt för nästa man inleder ett förhållande med? Ingenting är som den första kärleken sägs det och jag tror att den som sa det har rätt.
Den första kärleken ger man allt till och öppnar sig för. Antingen för att man inte vet bättre, alltså av ren dumhet, eller för att man är som bäst och oförstörd då.
Du har sett alla de som har blivit brända innan dig, alla vänner som gråtit över den elden som brann ut. Du tror aldrig att det kan hända dig då du brinner för fullt.
Med den första kärleken brinner man ofta för intensivt och fort.
Så då frågar jag mig igen, kan man öppna sig och ge sig till någon på samma sätt som till sin första kärlek?

De där raderna " du träffar någon ny " och "klart du kommer bli kär igen" känns väldigt uttjatade och ytliga.
Enligt mig är den första kärleken den finaste kärlek som finns, då du inte har hunnit döma kärleken och skaffa dig en massa förutfattade meningar om den ännu.
Det är också utav den första kärleken som du lär dig dina misstag och brister.
Du lär dig också om det som är bra med just dig.
Den som du upplevde den första kärleken med kommer alltid att vara speciell. Om du möter din första kärlek efter 50 år på bussen, så kan jag slå vad om att ditt hjärta kommer slå ett extra slag.
Den första kärleken är något som alla ska igenom. Din första kärlek kan vara Per Gessle, grannpojken eller den snygga lärarinnan.

Jag fördömer inte den andra kärleken på något vis. Jag tror att vi kan bli kära igen, men aldrig på samma sätt, med samma känsla. Jag tror att vid den andra kärleken gömmer vi undan saker från den första kärleken. Vi sparar på den första kärleken, ungefär som när du suger extra länge på den sista salta bumligen från godispåsen.
Den tredje, fjärde, fyrtionde, kanske till och med tusende kärleken har det nog inte så svårt som just den andra. Det är den andra kärleken som du kommer att jämföra med din första på värsta vis.

Jag väntar på min andra, och jag hoppas att den ska kunna väga upp den första. Jag tvivlar på att den kan bli bättre, men då jag inte vet något annat kan jag inte heller döma? Eller?
Det kanske inte ens kommer en andra kärlek? Kan den första kärleken bränna dig så svårt att du aldrig vill ge dig till en andra kärlek?

Jag kanske tänker för mycket? Jag avslutar det här inlägget med några rader av Håkan Hellström som jag tycker speglar den första kärleken rätt bra.

Vad vet du om kärleken? Förrän du förgäves hatat den..
Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna?
För kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva..
Han kommer aldrig tillbaka, han kommer aldrig tillbaka.
Det är mitt eget fel
Vad som än händer med mitt hjärta
För jag har alltid vetat att han aldrig skulle stanna (stanna)
Jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan
Sprid ut bensinen över solnedgången
Riv ner staden
Häll ut havet ända bort till horisonten
Tysta ner musiken
Han kommer aldrig hit igen..