När jag ser mig omkring är det fortfarande med dina rättfärdiga blå. Jag granskar mig själv igenom dem, trots att jag inte alltid märker det. Ibland kan jag sätta upp håret på det där sättet som du tyckte om, trots att du inte kommer att se det. Ibland när jag går ut kan jag ta på mig den röda klänningen för jag vet att du älskade den, trots att du är långt borta.
Du och jag kan stå i våra hörn och blunda, för det är ändå alldeles för sent nu. Det finns ingenting att hålla fast vid längre. Vi kan undra vad det var som fick fel, men vi kommer nog aldrig att få svar. Jag vet att du läser min blogg, för att hålla dig uppdaterad om jag träffar någon. För att veta vad jag gör, hur jag mår. Jag sätter upp mitt hår som du vill ha det och lyssnar på dina favoritlåtar och rycker till så fort en bil av samma modell som du har åker förbi mig. Varje lördagkväll när vi fått i oss lite för mycket och vinglar hem lyckas vi alltid plita ner ett patetiskt sms och skicka till den andre.
Alla reagerar vi olika när vi har fastnat hos någon. Jag tror att vi alla fastnar hos någon, sen om vi vågar erkänna det eller inte är en annan sak. Jag fastnade hos dig, är du nöjd nu?
Jag har gått vidare, du har gått vidare. Men vi är ändå kvar med varann.
Det var längesen jag ville tillbaka till dig, längsen jag grät över dig. Längsen jag längtade efter att hålla om dig och att sova jämte dig. Du och jag är som två skuggor. Vi finns alltid med varandra i bakgrunden, förföljer varandra och påminner den andre om vår existens i alla våra minnen
Jag vill inte ha dig, du vill inte ha mig. Men vi fastnade, och när man fastnar har man svårt att släppa. Man kanske aldrig släpper, man bara förnekar och lär sig att leva med det. Man träffar någon ny och glömmer helt bort den man fastande med. Man tror i alla fall att man glömt, men egentligen förtränger man bara, stoppar undan. Att man fastnat med någon betyder inte att man aldrig kan bli lycklig med någon annan, det betyder bara att det som var med den personen alltid kommer finnas kvar hos dig.
Jag tänker stoppa undan dig nu, förtränga. När vintern är som kallast och allt är som jävligast tänker jag plocka fram dig och våra minnen och komma ihåg tiden då jag var så fast att det var löjligt. Det är vad jag gör dig till nu, ett minne som byggdes av två av Jönköpings lyckligast idioter.
Som Lasse skulle ha sagt, "ta dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade, älskade du..."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Elin lilla, han var en fjant. Ja e mkt bättre.. det vet du la? Jag kan ge dig allt som inte han kunde...... om du bara ger mig en chans. love u.. puss P
jag fastnade med dig också. Men du verkar ha kommit längre än va ja har, för ja längtar fortfarande efter att sova med dig och att hålla om dig, att bara få va med dig. Och när vintern är som kallast här i jkpg kan du ge dig fan på att det inte bara är du som plockar fram våra minnen, för jag kommer sitta i stockholm och tänka på dig och det som var vårt och fortfarande är vårt. du ska veta att när jag går och lägger mig varje kväll är du me, och när ja vaknar varje morgon är du där. ordet vi är saknat / han som var en av jkpgs lyckligaste idioter med dig
Skicka en kommentar