Det kallas visst tvivel har jag hört

Det där jäkla pirret. Det vill inte infinna sig. Hur bra du än är och hur mysigt det än är att krypa ner jämte dig och bara vara så finns det inte.
Jag vill inte släppa dig, men inte heller bygga på något som jag inte känner är rätt.
Jag är komplicerad och dum, men jag sa det från första början.
Vi förlorade, eller rättare sagt så gav jag upp.

Jag är förvirrad och rastlös. Rastlösheten är värst när den kryper på framåt kvällen och gnager. Nej, jag ångrar mig. Tvivlet är värst, utan tvekan.
Allt det där man skulle vilja säga. Alla svar man vill ge, men inte hittar.
På jakt efter varma händer och någon som stillar rastlösheten.
Tappade jag mig själv på vägen?
Jag kanske försvann långt innan det, kanske redan i juni när du var kvar.

Men jag trivs rätt bra ändå. Jag mår gott.