Calle vår goding i mars och april

Calle. Killen som går hem hos så väl apor som människor.. Alla var vi väl kära i Emil i Lönneberga när vi var mindre, och önskade att vi fick sitta bredvid honom i snickarboden. Jag skulle vilja likna Calle med Emil, med de lingula håret och lysande blå ögonen får de flickhjärtan att bulta och värka. I Calles fall är det nog fler flickor som skulle vilja sitta på honom än bredvid honom i snickarboden.

Angående hyssen skulle jag vilja säga att Calle inte är ett dugg bättre än Emil, han kanske verkar vara en helyllekille men det är oftast hos just de killarna som vilddjuren gömmer sig.

Det kanske är att ta i lite att kalla Calle för vilddjur, men vi kan i alla fall konstatera att han inte är så behärskad och lugn som han kan uppfattas.

Han behärskar dock damernas språk och kan alla dessa knep som damer lätt försöker ta till. Det är alltså inte lönt att ha en slapp klänning för att dölja julmaten som satt sig över magen, hans laserblick tar sig igenom de tjockaste tyger och hittar dina bilringar.

Som om det inte vore nog med de lingula lockarna och de blå ögonen så spelar även denne man gitarr och sjunger, och hans stämma går inte av för hackor.

Jag tycker att vi alla ska samla in en namnlista som stödjer ett uppträdande på Piren i sommar, så han kan skriva autografer på era bröst.

Han är intellektuell och poetiskt, så det är inte bara spån under de blonda lockarna.

Visst är det väl något lockande över sorgsna snygga poeter?

Så lockande att ni flickor bara vill lägga honom mot erat bröst och vill att han berättar sitt livs historia och vad det är som tynger hans hjärta.

Där blir ni nog snuvade på konfekten dock.

Det sista jag skulle vilja tillägga är att hans lilla servitörsrumpa kan få vilken gammal dam som helst att få en stroke.

Håll till godo mina vänner, han blir er goding i två månader framåt.

En applåd för Calle.