Någonting måste gått sönder

Den lyckliga bubbla jag befann mig i sprack. Två besked som gjorde mig medveten om verkligheten. Verkligheten är inte rättvis. Ibland känns det som att de som redan gått igenom så mycket skit ska ha ännu mer skit, elände tills de inte orkar mer. En nära vän som är mamma har en son på turne, en son som hon är stolt över. Sonen avbröt turnen och byter scenen mot sjukhuset. En tumör och polyper vill inte att han ska sjunga.
I mitt huvud ser jag en leende pojke, han är åtta år. Han står framför mig och sjunger Per Gessle i sin pyjamas, jag är så kär att jag kan spricka.
Det är tio år sedan.
En nära vän till familjen får bröstcancer. Åter igen ordet tumör, tumör är ett ord som är så laddat, ett ord som jag inte vill ska spela över min tunga.
En väntan på besked, besked om cancer spridit sig. Jag har alltid haft svårt att se när män i medelåldern gråter. Idag grät min lekfarbror, han som tålmodigt spelat kula och kastat gris med mig sedan jag var en snorvalp.
Hemska besked kan kännas långt borta, men lurar alltid bak i kulisserna. De kommer när du som minst anar de. De påminner dig om att stanna upp och ta vara på det du har.
Ska det krävas hemska besked och sorg för att man ska stanna upp och tänka?

Jag har aldrig varit troende, men om det finns någon där uppe så har han bestämt sig för att sparka på de som redan ligger ner.

När mamma gråter känns det i hela kroppen, den där irrande känslan som sprider sig och inte vet åt vilket håll den ska ta vägen, vad den ska bli. Ilska, tomhet eller gråt? .. Det är värre när hon inte gråter men man ser att hon är ledsen, när man ser i ögonen hur det är fatt.

Hon är nära att mista sin bästa vän.

Än finns det många tårar kvar, de som inte är mina ska jag försöka torka.

Ni finns hos mig varje gång jag blundar.

Mina tankar är hos er ikväll.