Jag minns när vi träffades, du lyste stark och stolt.
Det var därför som jag fastnade och det var därför jag gick.
Jag var väl blåögd för min del.
Jag gråter inte längre.
Så kommer du in i mitt liv igen, utan att fråga klampar du in.
Jag kan inte motstå dig.
Vi åtrår varandra på alla de vis som är möjliga.
Vi är förlorare.
Förlorar som aldrig kan förstå att det är försent.
onsdag 2 april 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vi är inte förlorare. Vi vet vad vi gör. Vi motstår inte dragningskraften.
Skicka en kommentar